Jag har länge funderat på det här med tid, eller kanske snarare stress. På mitt före detta jobb, som jag slutade i februari, arbetade jag med support och hade kontakt med väldigt många människor varje dag, framförallt per mail men även på andra sätt. Den sista tiden var jag stressad precis hela tiden och märkte också att det gick ut över mina sociala kontakter på fritiden. Det jag hade särskilt svårt för var när folk hörde av sig helt oplanerat och ville ses, för det kändes som att jag alltid ville ha tiden till att bara vara när jag inte hade något planerat. Och då har vi ändå haft ganska lugna helger. Jag undvek ofta att svara i telefon för att jag helt enkelt inte orkade. En bidragande orsak till detta är också att det alltid ringer så mycket telefonförsäljare.
Under våren när jag hade ett lugnare jobb med färre kontakter märkte jag att jag inte alls var lika stressad längre, och speciellt inte på jobbet. Det kändes aldrig störande när någon ringde eller dök upp och ville ha hjälp med något. Jag har i flera år funderat på om det är så att man blir mer stressad ju fler människor man har att göra med varje dag och våren stärkte definitivt min misstanke. Men det som helt övertygat mig är den här mammaledigheten. Plötsligt tycker jag det är jätteroligt när någon ringer och bara vill titta in en stund helt oplanerat, och jag kollar själv med andra på kort varsel om de vill ta en promenad eller bara ses. Det är toppen att kunna göra så! En dag var det två som hörde av sig om lunch när jag redan väntade besök av en tredje, och det kändes väldigt roligt. Det har tom gått så långt att när det ringde en sån där jobbig telefonförsäljare från Skandia som ville boka in ett möte angående barnförsäkringen så fick han göra det, för jag tänkte att det är lika bra att avsätta en stund till det så att jag blir informerad och kommer igång med de funderingarna. Men det hade jag aldrig gjort för ett år sen. Jag hade skällt ut honom efter noter, hänvisat till Nix-registret och låtit allmänt irriterad.
Allt detta gör nästan att jag har lust att skriva en bok. Jag hade aldrig kunnat tro att skillnaden var så enorm, dels mellan två jobb, dels mellan att jobba och vara mammaledig, för jag tycker nog att jag är ledig, trots att Elina ofta är gnällig på dagen och kräver en del uppmärksamhet. Men tills boken blir skriven, för det blir den nog aldrig, kan jag i alla fall konstatera följande:
* Jag önskar verkligen att alla hade möjlighet att få en dräglig jobbsituation som inte går ut över resten av livet.
* Jag önskar verkligen att alla hade möjlighet att få vara helt lediga en längre tid.
* Den stress man känner står, bl a, i direkt förhållande till antalet kontakter med människor man har varje dag. Detta stärks ytterligare av att jag känner ett sug efter kontakter med andra nu när jag är ledig.
Det är en lycka att få barn, men det är också en lycka att få den här möjligheten att använda tiden till att göra något för sin egen skull!
